Igår åkte jag till jobbet fast jag kände att jag egentligen hade för ont. Men jag tänkte att det kanske skulle gå över, jag brukar ändå ha det värst på morgonen. Men det gick inte över och det saknades folk på jobbet så frågan om jag kunde ta 2 ställen kom och jag kände bara att jag aldrig skulle klara det. Jag sa att jag hade för ont och alla var förstående men när jag loggade in på datorn kände jag mig bara så värdelös och tårarna började rinna. Mina kollegor var så gulliga, kramade och tröstade. Ingen tyckte ju att jag var värdelös, jag kan ju inte hjälpa att jag har ont men jag kan som inte acceptera det själv liksom. En kollega som jobbat natt sa att nu kör jag hem dig så du får vila. Så himla snällt! Å vila gjorde jag, sov hur länge som helst. Helt slut, jag har varit hemma idag med, sov länge, å jag har fortfarande så ont i lederna och blir trött av minsta lilla.