Igårkväll ville inte Klara komma in, hon brukar alltid komma in för natten vid 22 tiden. Men istället kom hon in vid 02, allt var då som vanligt, hon åt och gosade med oss. Hon la sig vid mina ben men efter ett tag började hon krampa jättemycket. Jag väckte Jonas och gick ut och satte mig med Klara på altanen. Vi satt där länge och jag bara strök henne, hon andades häftigt och sprätte med benen. En del av mig hoppades att hon skulle somna in där och då, jag förstod att det var de som skulle hända, det hade känts fint, i min famn i hennes favoritstol medans regnet smattrade.

 

Men vi gick igen och jag la henne i Theodors säng (han hade kommit upp till oss) och där kom hon till ro. Jag vaknade flera gånger men hon låg och andades. Hon hade inte rört sig alls på morgonen, sprätte lika mycket med benen och andades jobbigt. Vi bestämde oss för att åka till djursjukhuset och hjälpa henne. Det kändes inte värdigt att låta henne plågas, våran stolta katt vill inte ligga sådär, det är verkligen ett privilegium som djur har.

 

Jag bara grät och grät, gråter fortfarande, min älskade katt, som vi haft sen jag var 6 år. Hon skulle fylla 18 år nästa månad. Hon har levt ett så fint liv, varit pigg och nöjd och så ville vi att hon skulle få avsluta det. På djursjukhuset hade dem de jättefint, hon fick en spruta och somnade in i min och mammas famn. Jonas och Theodor tog farväl av henne hemma, det kändes skönt att jag fick ta ett riktigt farväl i lugn och ro av vår vackra Klara. Vi fick hem henne i en jättefin kista med små blommor på. Så hon ska få begravas på sin favorit plats, i stugan. 

 

Tack för alla år min älskade syster, jag kommer att sakna dig så mycket.

 

 

De underbara bilderna av henne fotade Jonas tidigare i sommar.