För ett år sedan fick jag se Vendela i magen för första gången, redan i vecka 9, det var bara jag, Jonas och min mamma som viste att jag var gravid. Jag fick så fruktansvärt ont och vi var helt säkra på att vi förlorat barnet, så hemskt. Jag började känna enorma smärtor i höger sida, det blev bara värre och värre och vi var tvunga att åka in till akuten. I bilen har jag så ont, kräks och svimmar av då och då. Theodor har sagt det i efterhand att han tyckte det var så läskigt att jag sa att jag ville svimma, men då gjorde det ju inte ont. Å jag grät, av smärta men mest av att jag var säker på att barnet gått förlorat, jag trodde att det var ett utomhavandeskap. Det trodde dem på akuten också, fort gick det, så fick jag träffa en gynläkare som hade med sig op personal. De gjorde ett ultraljud och jag fick se det sötaste lilla livet på skärmen, med ett så fint bultande hjärta. Den lättnaden. Men smärtan var kvar även om den inte kändes lika hemsk. Jag blev överremitterad till kirurgen som också kom fort och läkaren där frågade "vilket är värst, det här eller föda barn" det här svarade jag, "ja men då är det njursten du har". Eftersom att jag var gravid så ville vi inte röntga så vi vet inte hur stor den var. Jag var kvar över natten och fick morfin med jämna mellanrum och dropp. Morgonen efter började smärtan att lätta och jag fick åka hem. Plödsligt fick jag ont igen, gick och kissa och då kände jag hur stenen kom ut och högt lät det så den måste ha varit ganska stor. Jonas berättade efteråt att han var så rädd att vi inte bara förlorat barnet utan att jag också skulle dö.