Jag har länge funderat på om jag ska skriva det här inlägget och ännu mer om jag ska publicera det. Jag bestämde mig för att skriva det eftersom att det är så bra bearbetning för mig. Jag bestämde mig för att trycka på publicera för att slippa berätta allt flera gånger men också för att det kanske kan hjälpa någon annan. Kanske finns det någon som läser detta som har eller kommer att gå igenom samma sak. Det är ju faktiskt så att var 5 graviditet slutar i missfall, och ändå är det så få som pratar om det. Men nu ska ni få höra vår historia.

 

I början av december började vi ana att jag var gravid, det var inte planerat men det kom inte som någon chock när testet visade positivt. Vi blev jätteglada och använde ordet "hoppsan" som arbetsnamn. Trots att man vet att risken för missfall är hög och att man därför inte "ska" tänka så mycket i början så gör man ju det. Eftersom att de inte alls var som vi tänkt så kom det så himla mycket tankar, hur ska det gå för Theodor? så kul med en liten bebis! ska vi skaffa syskonvagn? och en till vagn eftersom Theodor använder sin så mycket? Hur ska vi berätta? Då kan vi inte åka till Askersund i sommar? Theodor kommer vara en så bra storebror! Hur ska vi sova?

 

Men.. jag började ganska tidigt att känna att något inte var som det skulle, jag hade små blödningar men hade samtidigt alla graviditetssymtom så mödravården sa att det säkert inte är något fel utan att de är väldigt vanligt med småblödningar, vilket det även visar om man googlar. De är vanligt vid graviditet och vanligt vid missfall. Allt vägde som mot varandra och jag växlade mellan hopp och förtvivlan. Men ju mer tididen gick destå mer kände jag att de nog inte var något liv i magen, ingen hoppsan. Men samtigit kände jag kanske kanske.

 

Tillslut fick vi en tid på gynmottagningen och när vi for dit kände jag verkligen att nu åker vi för att få veta att vi fått missfall. Även där sa de att mina symtom egentligen inte tyder på det men att vi skulle kolla. Så de kollade med ultraljud och såg en liten plupp i livmodern som hade slutat växa för ett bra tag sedan. Vi blev ledsna men inte så farligt, för mig var det så väntat och jag kände bara lättnad att äntligen få veta, att slippa den här ovissa oron. Men så klart hade jag ju hoppats på ett helt annat besked. Jag är så glad att jag stod på mig och lyssnade på min känsla. Troligtvis hade inte ens hjärtat börjat slå av sig själv vilket gör det lite lättare för mig. Jag påminner mig själv att det inte är ett barn som vi förlorat och jag försöker att tänka att det blivit så här av en anledning, de kunde nog inte bli ett liv av det. 

 

Eftersom att de var kvar så fick jag tabletter för att hjälpa kroppen att få ut det. Jag fick som en förberedande tablett redan där (i torsdags) och skulle sedan dagen efter ta dom "riktiga" tabletterna. Efter att jag tagit dom skulle jag inte få vara ensam så då fixade Jonas och Mamma så att de skulle kunna vara hemma med mig. Det kändes bra att kroppen skulle få hjälp så att vi snabbare kan få ett avslut på detta. Jag är så glad att det hände redan nu och inte längre in i graviditeten eller tillomed efter graviditeten.

 

Efter gynbesöket for Jonas till jobbet och jag till stan i väntan på att förskolan skulle ringa och säga att jag fick hämta Theodor. Jag kände mig ändå helt okej och ville inte åka hem utan hålla igång. Det gick jättebra på stan men sedan satte jag mig och åt. Då kom alla tankarna, alla känslorna, allt man inte ska tänka, sorgen välde över mig och sorgen efter alla andra jag saknar hängde på. Tårarna började rinna utan att jag hade någon chans att hålla tillbaka. Jag ringde då till mamma som släpte allt på jobbet och for och hämtade mig. Hon är verkligen så snäll och har så fina kollegor. Det kändes så skönt att få åka hem och när tårarna runnit klart kändes det bättre.

 

Förskolan ringde och jag fick hämta Theodor, så vi for hem och hade det mysigt, åt massa godis som jag köpt och såg tv. Jonas kom hem mellan jobb och vi pratade, det kändes tråkigt för båda men vi kände att det inte var meningen nu. Att vi istället får fokusera på allt vi har och att vi nu kan åka ner till askersund och kolmården i sommar (vilket jag verkligen sett framemot). Jag känner mig så otroligt tacksam att jag har Theodor, hade min första graviditet slutat i missfall hade jag mått så fruktansvärt dåligt. Och hade det här varit en planerad graviditet som vi drömt om hade det också känns mycket värre.

 

Redan under torsdag eftermiddag började jag blöda, ganska mycket och fick ont. Jag vilade ett tag och sedan for Jonas till jobbet eftersom att allt kändes bra. Men det kom mer blod, mycket mer blod, och klumpar. Jag ringde till mamma och hon bestämde sig för att komma över. Under tiden hon var på väg till oss så svimmade jag rätt in i badrumskåpet och sen ner i golvet. Jag var aldrig avsvimmad utan kom tillbaka fort, ursh vad glad jag är att jag inte bar Theodor just då, vill inte ens tänka på det. Men han var där och han blev så rädd, sprang fram till mig och strök mig över huvudet, världens finaste alltså, så duktig. Jag fick en ordentlig bula i pannan men de kändes inte så farligt.

 

När mamma kommit så ringde jag till de nummret som gyn gett mig (jag pratade så klart med Jonas under allt som hände). De sa att jag skulle åka in till akuten så det gjorde vi, jag, mamma och Theodor. När Jonas slutat kom han direkt ut och mamma tog Theodor men de stannade kvar på sjukhuset vilket jag är glad över. Vi gör allt tillsammans som en familj. På akuten tog de prover och sedan kollade de med ultraljud och mycket riktigt hade de mesta kommit ut nu. Kanske behövde min kropp bara den förberedande tabletten som en liten knuff, kanske hade den tänkt göra det här då ändå. Hur som helst är jag väldigt glad att jag fick veta att de var ett missfall innan den enorma blödningen och allt som kom ut. Då hade jag blivit så rädd. Troligtvis hade jag förlorat lite för mycket blod för snabbt och där av svimmat. Jag fortsatte att var yr och så men jag fick åka hem om jag ville och det ville jag.

 

Sedan kom tankarna om vi ska berätta det här för folk, eller bara dom närmsta, eller ingen alls? De rekommenderade att prata om det, dels för att de då kommer fram hur vanligt det är och som bearbetning. Jag tänkte länge men kände att jag nog ändå ville berätta, att det skulle bli större för mig om jag inte berätta. Som att jag bär på en mörkhemlighet som inte får komma ut. Att de är något fult som man ska skämas över, och så är det ju verkligen inte. Ingen hade kunnat göra något åt detta.

 

Nu gör det lite ont när jag ser gravidmagar och små bebisar i vetan om att det hade kunnat vara så för oss. Men samtidigt känner jag mig så tacksam att jag haft det och tänker på alla dem som aldrig får uppleva det. Jag hoppas att vi kommer att få ett till barn, men inte än på ett tag (enligt planen), det skulle vara så roligt att ge Theodor ett syskon. Jag vill uppleva allt igen, men känner att jag inte skulle vilja göra det redan. Men får vi inte uppleva det igen är det helt okej det med, mer än okej, vi har ju vår Theodor, Världens bästa Theodor.

 

 

Varje gång jag berättar om det rivs det upp lite igen och jag känner nästan att jag måste försvara mig. Så kanske kommer jag inte att prata om detta mer, kanske kommer jag, jag vet faktiskt inte, men jag känner mig rätt så klar med detta nu faktiskt. Vill jag inte prata om det så kommer jag inte att göra det och det måste accepteras. Och om ni nu tycker att jag är för hård eller för snabb så måste ni tänka på att jag faktiskt har bearbetat det här i flera veckor. Jag vill inte bli behandlad annorlunda mot innan, det har gör faktiskt bara att jag känner mig starkare, tänk vad kroppen kan!

 

Och så vill jag påminna er om en sista grej, fråga aldig aldrig någon om när de tänkt skaffa barn eller när nästa kommer! Ni vet aldrig vad de går igenom och vad de vill dela med sig av!