Varje dag när jag hämtat Theodor på förskolan och vi kommit hem så sticker han handen innanför min tröja. Precis som jag gjorde på min mamma när jag var i hans ålder. Theodor och jag ammar fortfarande ibland som nervarvning och ofta en gång när han kommer upp till oss på natten. Men de blir kortare och kortare stunder, men både han och jag tycker att de är så mysigt. Det är verkligen våran stund, så nära man kan komma. Men jag börjar ändå känna mig redo att sluta och det känns skönt att de typ fadear ut och inte blir ett tvärt avslut. Kan sakna våra långa amningstunder när de var hans enda näringskälla. Men tänk att jag fortfarande kan producera mjök, efter snart 2 år, kroppen är så häftig!