Idag skulle min pappa ha fyllt 69 år, men den 14 september för 8 årsedan tog cancern honom i från oss. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, utan att jag saknar min pappa. Att jag då och då ser någon som liknar honom eller har samma namn och får en klump i halsen av förhopping och en klump i magen av besvikelse. Jag funderar mycket på hur jag ska prata om honom med Theodor. Det är ju hans morfar, men han är nog för liten för att förstå det än. Men jag gav han en liten ram med en bild på pappa och sa att de var hans morfar och då gav han fotot än kram. Det kändes så fint, samtidigt som det gjorde ont i mig att de aldrig kommer att träffas, men jag vet att han vackar över oss varje minut.